Idag steg jag upp i ottan för att infinna mig på möte gällande besked om jag kommer få börja en ny utbildning inom de närmsta veckorna. Det gick bra och ser ljust ut trots att jag ej fick ett fullständigt besked, vilket jag hoppas få inom väldigt snar framtid. Det är för förfärligt att inte längre ha de fasta tider och infinna sig på arbetsplatsen som jag blev van vid. Och det är nu förfärligt att dras med ovetskapen hurvida jag kommer få fortsätta eller inte.
Efter mötet åkte jag mycket motvilligt till sjukhuset för att lämna blodprov. Borde ha gjort det för längesen men har skjutit upp det av den anledningen att jag min arma stackare har sprutor och sjukhus som några av min största fasor.
I nuläget är jag dock extremt stolt över mig själv efter att både ha pallrat mig dit (trots enorm ovilja) och dessutom faktiskt tagit blodprovet på plats (trots ännu enormare ovilja). Utan bedövningssalva. En bragd jag ej lyckats med under de senaste 14 åren.. Hade fetpanik i stolen innan och min flyktinstinkt var inställd på att fort som fan springa därifrån. Men istället för att fly sprattlade jag och gnällde i fasans sprutstol samtidigt som jag blundade och lät det ske.
Till min stor förvåning kändes det ingenting.
(?????)
Anledningen till min sprutfobi är att jag för 14 år sen insåg att det är för smärtsamt och läskigt att och endast bör genomföras med bedövningssalva. Men helst inte alls givetvis. Har lyckats undvika alla former av sprutor sedan dess. Helt onödigt då jag nu insett att det är ofarligt.
Mycket bra vetskap att komma underfund med.
Att jag nån gång kommer se på när det sker är nog dock något som ALDRIG kommer inträffa..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar