Jag hatar att känna

Jag tror det är en jävla massa saker som jag trycker undan som ligger och lurar i mitt undermedvetna, saker jag inte vill eller orkar bearbeta. Och ibland är det som att allt rämnar och jag börjar tänka på det och dem som jag tror tillhör det förflutna och kommer stanna där. Det gör det och dem inte.

Och att tänka på att jag måste lära mig acceptera att en person som dagligen finns i mina tankar inte längre finns i mitt liv och aldrig kommer göra det igen. Det kommer jag nog aldrig kunna. Känns det som. Det borde ha gått över, eller iallafall blivit bättre. Men jag fruktar att jag alltid kommer sakna och älska dig. Och jag hatar mig för det. Det tomrum du lämnat efter dig är omöjligt att fylla. Och då har jag provat det mesta. 

Men en dag kanske det försvinner..