Bulimi

Jag har tidigare skrivit om mina problem med ätstörningar som jag haft vid min sida sedan jag var 13. Så jag kan ju lika gärna fortsätta..

Bulimi är helvetet på jorden och det blev min nya följeslagare 2009. 2011 eskalerade det totalt och bulimin styrde helt mitt liv. Hade det fortsatt så hade jag aldrig orkat.  Jag isolerade mig helt från omvärlden och så fort jag blev hungrig gick jag och köpte en massa onyttiga saker som jag kräktes upp direkt efter. När jag kräkts upp allt kände jag en lättnad i kroppen och ångesten jag alltid hade vid den här perioden släppte en kort stund. Jag kom bara på ett annat sätt till att döva den här ångesten men det gjorde bara allt ännu värre. Det kunde gå veckor utan att jag åt något som jag inte kräktes upp. Jag mådde så dåligt och kände ett sånt äckel och hat över mig själv. Klarade inte av att träffa eller prata med någon ville bara vara för mig själv och stängde av telefonen och vägrade öppna dörren om nån kom hit. Det var en ond cirkel som jag trodde var omöjlig att bryta och det pågick så här i nästan 2 år.

 Det finns inte ord att beskriva hur vidrigt det varit.

Men det blev bättre. Det har givetvis alltid varit ett STORT jävla problem som även lett till andra destruktiva saker och hindrat mig från att leva ett värdigt liv. Det har med tiden blivit bättre och bättre. Efter i somras har jag helt blivit av med det. Frisk med andra ord. Även om min ångest kring mat och träning alltid funnits kvar så är bulimin är borta och jag har kontrollen.

Igår fick jag panik efter att jag ätit godis och kräktes för första gången sen i somras. Eller när jag tänker efter har det har väl hänt kanske två-tre gånger till sedan dess, att jag kräkts när jag känt att jag ätit för mycket.

Jag är rädd att jag ska falla tillbaka för jag vet ju inte ens själv hur det gick till när jag kom ur det och blev frisk. Jag kanske inte ens är det det utan bara en har en väldigt lång "bra period".

Men jag känner mig verkligen inte som en bulimiker längre. Förut var det allt jag var..

Känns sjukt konstigt att skriva det här. Så mycket som jag ljugit för att dölja det. Alla lögner och kampen för att dölja vad man egentligen håller på med är en del av sjukdomen. 

Jag hade en nära vän som berättade att hon haft bulimi och i princip samma ätstörnings-historia som jag själv. När hon berättade att hon upplevt samma saker kände jag sådan lättnad att jag inte var helt ensam i det som jag först trott. Och det hjälpte mig oerhört mycket åt rätt håll ur bulimins grepp. Man tror man är ensam i hela världen när man håller på, det är så jävla sjukt. Men vetskapen att man inte är det tror jag är det viktigaste steget för att nå ett tillfrisknande.

Mig veterligen är det inte ofta man pratar eller skriver öppet och oanonymt om ätstörningar. Att skriva om mina problem med anorexi kändes skumt att skriva om det här känns helt fucked up. Det här inlägget kommer nog hamna i utkastet så fort jag upptäcker att jag publicerat det.