Finns inget annat att göra och sova går ju inte så tänkte skriva av mig lite..
Det är nu två år sedan jag och alla andra från HR tog studenten (lite efter min egen ålderskull men what the fuck) Från alla andras perspektiv har jag inte åstadkommit mycket under dessa två år. Tvärtom så har jag fuckat ur så mycket man kan. Jag må ha haft en urspårad period som tyvärr spårat ur lite för mycket och för många gånger. Men.. när man befunnit sig i den djupaste avgrunden reser man sig som en starkare och bättre person. Jag har trots allt utvecklats som person av allt det här. Till det bättre. Jag väljer därför att inte se mig som samhällets värsta avskrap på grund av vad jag gjort utan det här var helt enkelt något jag behövde gå igenom för att ta mig vidare.
Nu har jag inte kommit så värst mycket vidare. ÄN. Men jag har återfått min livslust, glädje och motivation. Och sist jag kände så, det var ett bra tag sen ska gudarna veta. Nu känner jag inte längre för att festa mig livet igenom utan har återupptäckt vart man hittar de äkta glädjeämnena. Jag har gjort allt fel men för att kunna veta vad som är rätt måste man först veta vad som är fel.
Jag vet att jag är på rätt spår nu. Sen kan jag ju inte säga eller förlita mig på att det bara kommer gå åt rätt håll. Jag är ännu osäker på hur jag skulle hantera ännu ett kaos i mitt liv. Men jag väljer att tro på att jag haft tillräckligt med kaos och att det här som känns bra är här för att stanna.
