..Ett återkommande ämne. Jag tycker det är synd skam att det är så tabu med ätstörningar då folk nästan aldrig är öppna med det. Om fler var det kanske färre skulle lida i tysthet. För det är nästan det värsta med att lida av en ätstörning - Att inte våga eller kunna prata om det.
Tänkte jag skulle berätta på begäran lite om
hur ätstörningarna påverkat mig genom åren.
Till en början valde jag att isolera mig från omgivningen. För mig fanns bara vikt, träning och ätande. Eller rättare sagt
inte ätande. Jag levde i min egen värld där varje dag gick ut på att äta så lite som möjligt, helst inget alls, och träna så mycket som möjligt. Detta gjorde givetvis att skolan blev otroligt lidande och att jag tappade kontakten med alla vänner jag hade haft innan eftersom jag drog mig undan. Jag hade det inte lätt hemma heller eftersom mina föräldrar givetvis märkte att allt inte stod rätt till och det blev en hel del bråk om min "bantning".
Det tog några år innan jag släppte in nya vänner på livet. När det hände kom en vändning och jag blev bättre. Jag mådde bättre men jag var långt ifrån frisk. Ätstörningarna har alltid påverkat alla relationer jag haft med andra människor. Tex jämförde jag mig med alla mina tjejkompisar när jag var yngre. Det var för mig extremt jobbigt att umgås med någon som var smalare eller vägde mindre. Jag var också samtidigt alltid rädd att någon skulle ta efter mitt beteende och bli som jag när dem såg mig hålla på med alla dumma bantningsmetoder och höra mitt tjat om vikt, hur tjock jag var osv. Innan visste jag att jag inte var lämplig att ha några vänner alls eftersom jag var som jag var. Jag ville heller inte att någon skulle veta hur jag höll på och ha några synpunkter på det. Jag ville vara för mig själv. Intalade jag mig. Men så var det förstås inte. Ibland undrar jag dock om jag gjorde fel som släppte in någon i min sjuka värld..
Som ni förstår så var och
är jag väldigt svår/jobbig att ha och göra med pga mina ätstörningar. Ätstörningarna har förstört så mycket för mig och jag har varit hemsk mot dem som står mig nära genom att hålla på som jag gör och har gort. Jag har ljugit och förnekat, jag har berättat och varit helt öppen med det.
Jag vet inte vilket som är värst. Inte heller vad som är rätt.
Idag påverkas jag och min omgivning fortfarande av mina ätstörningar. Jag hoppas att jag en dag kan bli
helt fri från det och inte bara
bättre i perioder.
